Från att alltid ha en romans,dejt på gång.Till att hamna som i ett kloster som en nunna.

Lite så mitt liv har varit.Och nu har blivit.

Fast jag aldrig har haft bra självförtroende när det kommer till killar.Så har det varit lätt att få killar,att dom har varit intresserad.Men det har alltid varit svårt att få det att fungera.Kanske därför som mitt självförtroende när det gäller killar aldrig blivit bra?

Jag har fått mått JÄTTE BRA först.Men mått sämre och JÄTTE DÅLIGT sen.Dom har höjt upp mej till skyarna.För att sänka mej sen.

Hur skadad jag har blivit psykiskt,men även fysiskt.Och det har tagit tid att läka i mitt inre.Men också en erfarenhet,som gett mej en insikt.Om att jag har aldrig fått känna mej riktigt älskad.Att nån har tyckt om mej på riktigt ärligt för den människan jag är.En insikt som också gett mej en klar syn på hur saker faktiskt VAR.Och låg till egentligen.Hur dåligt jag har mått.Fast jag då trodde att det är så man mår i relationer.För jag hade inget normalt bra att jämföra med.Än dom killar som jag har varit med.

Jag förstår allt det här nu.Som jag aldrig fattade då.

Det här har fått mej att vara stark och trygg i att vara ensam.Att kunna vara själv.Att man inte måste vara kär eller ha nån kille.Att livet inte behöver gå ut på det.