Saker vi en gång i tiden tyckte var världens grej.Hur många känner du till eller har upplevt själv?

                 Telefonkiosken

Katastrofen med att missa en träff

Denna var riktigt jobbig. Att komma för sent till en förbestämd träff på stan, eller om den andra inte dök upp – vad göra? Inga mobiltelefoner fanns. Hur länge skulle man vänta? Då gällde det att fort som attan leta upp en telefonkiosk och hoppas på att man hade lösa mynt eller ett telefonkort med markeringar kvar.
När man väl kommit så långt kunde man hoppas att personen i fråga gått hem igen eller att dennes föräldrar kunde berätta var kompisen kunde tänka sig vara, eller be dem hälsa något OM kompisen skulle komma hem. Med andra ord var det rätt kört och en hel lördag kunde bli förstörd.

                       Pirret när fotona kom

Glöm mobiltelefoner, de fanns inte. Glöm även digitalkameror. Nu pratar vi kameror med riktiga filmrullar i, och det är inte ens länge sedan. När rullen var full gick man till en fotoaffär och lämnade in den. Sedan kunde det dröja allt ifrån tre dagar till en vecka innan bilderna var klara.

Det pirret när man gick dit och tog emot fotokuvertet och med darrande händer tog fram bilderna från semestern eller någon fest... Hur många bilder hade blivit skarpa, hur många skulle vara helt svarta, och vilka bilder skulle man upptäcka som man inte ens mindes att man hade tagit? Eller som någon kompis tagit utan att man visste om... Denna överraskning varje gång – obeskrivbart pirr!

                   Telefonkatalogen ett måste

Telefonkatalogen var ett måste, ja, faktiskt oumbärlig – det var enda sättet att få fatt i telefonnummer, både till privatpersoner och företag. Alla som hade hemtelefon (vilket alla hade) blev registrerade där. Nåde den som kladdade i den eller rev ut någon sida – det var en dödssynd! Tänk så man satt där och letade upp de man var kära i, kollade adress och skrev ned telefonnummer, men sedan inte vågade ringa till ändå.
Den första svenska tryckta telefonkatalogen publicerades 1880 av Stockholms Telefonförening och omfattade då deras 156 medlemmar. 1889 gav Kungliga Telegrafverket ut sin första telefonkatalog med 320 abonnenter. När telefonmonopolet avskaffades 1993 bolagiserades Televerket till Telia, och 1996 lanserades telefonkatalogen på internet.

                      Heta linjen – dåtidens internet

Det här var dåtidens motsvarighet till dagens chattar, Facebook, Tinder, ja allt tillsammans. Man ringde ett telefonnummer och kopplades samman med andra okända människor i en grupp. Här kunde man prata om vad som helst, bestämma dejt eller hitta nya kompisar. Riktigt hett var det!

Baksidan var att det fanns många "flåsare" och snuskgubbar som bara antingen stönade eller sa snuskiga saker. Men ibland var det faktiskt riktigt trevliga diskussioner. Och det mest spännande var att sitta helt tyst och bara tjuvlyssna på andra som trodde att de var ensamma i gruppen – som att vara en fluga på väggen i någon annans privata rum!

Vattensängen var status

När den skvalpande vattensängen blev stor i slutet på 1980-talet var det drömmöbeln som alla ville ha. Dock var den dyr så det ansågs väldigt exklusivt. Men de som lanserades först var inget för åksjuka personer, kraftiga rörelser i sängen skapade nämligen vågeffekter i madrassen som tog tid innan de försvann. Så här gällde det att inte röra på sig för mycket.

Det bästa var att de gick att värma upp via en termostat och formade sig efter kroppen. Det läskiga var att de kunde börja läcka och att det gick rykten om att folk drunknat i sina vattensängar. Och varje gång man skulle flytta var man tvungen att tömma sängen på allt vatten – inte helt enkelt.

ALLA letade i gula tidningen

För att förstå Gula tidningens storhet och vad det handlade om är det närmsta man kommer i dag Blocket, men även dejtingsajter. De hade/har samma funktion.

Gula Tidningen var Sveriges största gratisannonstidning och gavs ut en gång i veckan med cirka 20 000 annonser i varje nummer. Det var gratis att annonsera men man fick betala för själva tidningen. Precis alla läste den! Skulle du köpa eller sälja något, hyra bostad eller till och med ville dejta var Gula tidningen det du skulle läsa. Sista numret av tidningen kom ut den 8 december 2006.

Kokböcker om mikromat sååå hett

Är det någonting vi skäms över i dag så är det att handla snabbmat som måste värmas i mikron. Det är inget vi stoltserar över, och riktigt pinsamt blir det om man möter någon man känner i kassakön. Men om allt ska lagas från grunden i dag så var det precis tvärtom när mikrougnen gjorde sitt stora intåg på 1980-talet.

Mikrovågsugn var hett och supertrendigt – alla, precis alla, skulle ha en sådan. Det var det nya sättet att laga mat på, smartare kunde det inte bli, tänkte vi, då ensamätarna blev en allt större kategori, båda föräldrar gav sig ut i arbetslivet, samtidigt som barnflickorna försvann. Därmed kom också kokböckerna på hur man lagar mat i mikron och de blev alla storsäljare och hyllades.

Movieboxen blev räddaren

Movieboxen var räddningen för alla som inte hunnit eller hade råd att skaffa sig en egen videobandspelare. Detta var när VHS-kassetterna kom och gav oss möjligheten att se vilken film vi ville utan att behöva betala dyra biobiljetter, på den statliga televisionen visades nämligen inga filmer av det slaget, varken svenska eller utländska då biograferna hade monopol.

Man hyrde movieboxen av videobutiken samtidigt som man hyrde film. Liten, enkel och bärbar. Trots det var den så pass avancerad att man inte kunde titta på film efter hyrperiodens slut. Och kom man för sent efter ett dygn fick man betala böter och fick skäll!

Anslagstavlan var tv-nöjet

Det är inte många år sedan då det inte fanns något tecknat på teve förutom på julafton. Med det i bakhuvudet kanske det är lite lättare att förstå att de som växte upp på 1970- och 80-talet såg ”Anslagstavlan” som kvällens höjdpunkt när den dök upp på SVT. Den tecknade gubben som klev in till en anslagstavla, kliade sig i huvudet, sopade borta alla lappar och satte upp en egen lapp. Allt till ackompanjemanget av någon lustig musik som man kunde nynna till utantill.

Anslagstavlan är sedan 1969 ett stående inslag i Sveriges Television med samhällsinformation i form av korta filmer, främst från svenska myndigheter men även ideella organisationer.

Nummerplattan och stressen

Först handlade det om att få tag i personens nummer. Hade man inte en telefonkatalog till hands blev det mycket jobbigt, för att ringa till nummerupplysningen kostade skjortan rent ut sagt och dit fick man inte ringa för sina föräldrar.

När man sedan väl hade numret gällde det att inte vara stressad/ha bråttom för det tog nämligen en halv evighet att snurra på nummerplattan. Och slog man då fel och fick börja om, eller om det var upptaget på andra änden... Arrrgh – den stressen!

Vakta bandspelaren i timmar

Detta kan vara svårt att förstå för dagens generation men faktum är att man kunde tillbringa timmar, ibland en hel dag, framför bandspelaren utifall radion skulle spela ens favoritlåt, så att man snabbt kunde trycka på ”record” och spela in den på ett kassettband.
Då var lyckan nådd och man lyssnade på låten om och om igen tills kassetten gick sönder.