Men efter en veckas tystnad från oss båda.Så började vi prata lite med varandra och blivit sams.Jag vet inte vad det är som gör att jag har så svårt att bryta helt med han.Och vad som gör att vi hamnar tillbaka med varandra.Vad det är med den killen som får mej att bli så kluven att jag kommer han nära,sen drar jag mej undan och sen kommer han nära igen.Det är som att vi har ett band till varandra.Som är märkligt på nått sätt men som ändå känns speciellt.Jag vet egentligen inte hur jag ska förklara det som.För det är förvirrande.
Men samtidigt så känns det så naturligt då vi pratar med varandra.Just att vi har en sån öppenhet i våra samtal.Vi pratar om både allvarliga saker och även om roliga,skämtsamma saker.Där det finns en humor som vi båda har.
En av dom finaste egenskaperna som jag tycker att han har.Det är att han är så engagerad i sin dotter och att han verkar vara en väldigt bra pappa.
Han och jag har levt väldigt olika liv.Men vi har båda gått igenom rätt mycket jobbiga saker i livet.Så vi båda har en förståelse där hur det är när man har haft det tufft.
Det jag vet att han tycker har varit jobbigt med mej är att vi träffas så sällan.Vilket jag har förståelse för att han tycker.Men det är väl där vi är lite olika för att för mej så sitter det inte i hur ofta man ses.Utan hur det är när man ses.Men jag kan helt hålla med han att vi har träffats för sällan,att det borde bli lite oftare än det har varit i alla fall.
Nu har jag ju också den här skiten med min nacke och allt jobbigt som det innebär med den.Men är nacken relativt "lugn" nån dag så tänker jag åka och hälsa på honom.Eller så kan han komma till mej.
Det vi också är lite olika på och som "krockat" med varann.Det jag tycker varit,blivit som fel är vissa saker han gjort och inte gjort mot mej.Vill inte gå in på dom sakerna här.Men just såna saker har gjort det svårt för mej att gå helt in i nått med honom.
Sen finns det andra saker också men dom sitter i mej själv.Och det är en rädsla för att vara kär,att känna känslor och förhållanden.Det är en rädsla som jag har haft under många år när det kommer till killar.
Och så är självständighet och frihet viktiga saker för mej att kunna vara.Inte friheten att vara med andra killar så klart.För att vara trogen är en självklarhet för mej.Och jag har aldrig varit otrogen när jag har haft en pojkvän.Men friheten till livet och att få vara den jag är.Och ha min egen tid i bland.Hur kär jag än har varit i nån kille så har jag aldrig varit så att jag vill träffas varje dag för det.Även när det kommer till mina vänner så har jag heller aldrig varit den som umgåtts varje dag.
Han är spontan och ganska impulsiv.Medans jag är mera lugn.Speciellt med humöret eller då jag tex disskuterar om något.Nackdelen med mej om jag blir sur,arg då jag har en kille eller gillar nån.Är att jag kan bli långsur och tyst.Som att jag visar mej som kall och drar mej undan.
Men i alla fall när det kommer till han och mej så får vi ta en dag i taget.Ta det lugnt och se hur det blir.Finnas för varandra Och framför allt vara rädda om varandra.
Jag tycker i alla fall om honom mycket.
Men svårt att som sätta en "etikett" på hur vi är.Om vi är vänner,kk,i hop,förhållande,dejtar? Det vet nog varken han eller jag just nu.
Och jag tycker inte att vi behöver bestämma hur det ska vara av dom.Inte just nu i alla fall.Utan jag tror det är bättre att vi bara låter det bli som det kommer,att leda oss.Tills vi vet.För nu går det inte att säga nått svar på det.
Men en sak kan jag säga i alla fall.Som jag vet!
