Jag har inte alls planerat att träffa nån kille eller börja dejta nån på bra länge.Hade jag bestämt.Kanske i framtiden i så fall.Men inte närmaste tiden i alla fall.Och jag har varit singel väldigt länge nu.Jag har inte heller fastnat för nån på länge.Då jag börjat känt lite för nån så har jag dragit mej ur på en gång.Och lyckats hålla mej "hård".Tills nyligen nu då.
Jag tänkte inte skriva nånting om det här.Inte nu i alla fall.I så fall framöver.När jag inte är lika kluven och förvirrad i mej själv som jag är nu.Men jag känner ändå just nu för att skriva av mej lite om det här ändå.
Det är en kille som jag har sett nån gång i bland när jag har åkt buss.Och nån gång vid Birsta har jag sett han.En gång så satt vi ganska nära varann i bussen,nått säte ifrån varann.Men vi har aldrig pratat med varann nån gång.Men några dagar senare efter det på bussen så får jag en vän-förfrågan av den killen på Facebook.Och jag godkänner den förfrågan.Så vi blev vänner där.Och det här var för en,två månader sen nått sånt.
Vi började inte skriva med varandra på direkten där då.Jag brukar kunna va lite dålig på att skriva på chatter.Och inte alltid som jag brukar skriva på dom med nån.
I alla fall så började vi att skriva lite med varann där.Och några dagar efter det så började vi prata med varandra i telefon också.Första gången som vi pratade med varann i telefon,så vart det i flera timmar som vi pratade.Tiden bara rann i väg.Och vi hade jätte lätt för att prata med varandra.Som man kan känna med dom man har känt länge.Att det känns som naturligt.Som att det kändes som att jag redan kände honom,fast jag inte gjorde det.
Sen den gången så har vi pratat med varann i telefon varje dag och varje kväll.Vissa dagar,kvällar och nätter så har det blivit flera gånger som vi har pratat med varandra.Vi har också chattat och smsat spontant och ofta med varann.
Och det har börjat växa fram känslor inom mej,som jag inte har varit beredd på att jag ska börja känna.Och en dag så säger han,att han har börjat känna känslor för mej.Och då sa jag till honom vad jag också börjat känna för han.När jag har pratat med honom så har jag känt mej så glad.Och inte heller orolig för att känna känslor.Men då vi inte pratar så har min rädsla kommit,för att känna känslor.
Han och jag har kunnat prata väldigt öppet om saker med varandra.Och jag har börjat förklarat mina rädslor och varför jag blir som kluven.Att jag måste gå väldigt långsamt fram.Även fast jag börjat känna för han.
Han säger att han är redo och vill seriöst med mej.Att han har börjat känna mycket för mej.Vilket gör mej glad! Fast jag samtidigt får som tankar att när saker är bra så kan det inte hålla sej bra och som att jag alltid måste va beredd på att det blir nått skit och jag får må dåligt.Som att jag inte vågar helt slappna av i det som känns bra.För börjar jag slappna av helt och tro på känslor och följa känslan så kommer det vändas till nått som kommer såra mej.Jag hatar mej själv att jag ska vara så här! Att jag inte bara kan vara normal med sånt här.Och typ "hänga på med i känslan.Att börja inleda nått.Att inte ha som en spärr.
Både han och jag har sagt till varandra dom senaste dagarna att vi vill träffas.Och att vi borde göra det nu när vi pratat under en tid.Och vi hade sagt att i dag ska vi göra det.Och jag kände så mycket att jag ville det och längtade.Men jag började också få panik.Kände att jag inte vågar ännu,är redo.Måste ha lite mer tid innan vi ses.Jag ringde och förklarade det.
Men just nu bara önskar jag att jag var med han.Och tänker på honom.Ångrar att jag inte åkte till honom eller att han kom till mej.
Så här har det hållit på hela dagen för mej.Längta ena stunden till att i nästa stund jag klarar inte av att träffas.Tills att börja längta och vill träffa han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar