(Tog det här kortet i går kväll när jag gick en promenad)
Jag börjar bli lite nervös.Samtidigt som det ska bli så skönt att äntligen få komma dit.
Och jag HOPPAS VERKLIGEN att jag kommer få nån hjälp där.För vad skulle jag annars vända mej nånstans att få nån hjälp,när det verkar som att neurologen är det sista stället som kommer ta emot mej.Sen är det stopp typ.
Jag känner mej inte orolig för själva undersökningen där,även fast jag inte vet helt hur den kommer att gå till.Utan det jag inte kan låta bli att oroa mej för och tänka på.Är om dom inte skulle kunna hjälpa mej med den här skiten med nacken och bakhuvudet.
Att jag skulle behöva fortsätta att ha det så här.Det är knappt att jag har stått ut vissa dagar.Men jag skulle inte klara att ha det så här jämt,i flera månader år till.För sånt starkt psyke har jag inte.Utan det skulle knäcka mej totalt.Eller så är jag starkare ändå än vad jag tror.Hoppas det i så fall om det skulle bli så illa.
Den där killen som det vart så med att vi slutade träffas.Vi sa väl inte med ord till varandra då att nu bryter vi kontakten.Utan det var mera att vi blev som osams eller vad man ska kalla det och slutade prata med varann.Och nu går vi vidare åt varsitt håll.
Lite så var det.Men att vi inte den här gången skulle gå tillbaka till varandra.
För det var saker som vi var för olika i eller såg så olika på.Fast andra saker var vi jätte lika på och funkade väldigt bra med.Men vi är nog båda lite envisa inom vissa saker.Och så vart det mycket att "hålla i hop",sen bryta upp,sen gå tillbaka till varandra.Så höll det på fram och tillbaka sen vi lärde känna varann.Lite som dessa ord:
Att man började känna en sån kluvenhet.Att hur ska man göra,va blir bäst.
En stor skillnad mellan oss är när vi tex diskuterar nått som rör om oss.Är att jag är den som då kan bli sur och när jag blir sur visar jag mej kall.Drar mej undan,vägrar prata i bland.Kan skriva sms som då vet jag,ok.Medans han kan bli arg,mera kort stubin.Reagera på en gång.Väljer inte sina ord så fint direkt då.Men sen kan det gå fort över.Medans jag mera tjurar på muttrar tyst för mej själv.
Inte alltid det går att prata med han då och han kan inte prata med mej.För jag blir så tjurigt envis med att va tyst och han blir för impuls med sitt humör att han inte riktigt kan lyssna.
Men då vi pratar annars med varandra så är det helt tvärtom då funkar det klockrent.Och vi förstår varandra så otroligt bra.Finns inte många som jag kunnat prata så länge med om vi börjar prata med varandra.Vi har haft väldigt långa och bra samtal.Och kunnat skratta och mått bra att prata med varandra.
Nu då i alla fall för nån dag sen,så fick vi kontakt med varandra igen och började prata.
Och han sa till mej att han har inte kunnat glömma mej och att han nu vet sina rätta känslor för mej.Att han känner så mycket för mej och vill va med mej.
Måste i väg till affären och handla.Så snart blir det en promenad dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar