Jaa jag vet inte hur dom här sakerna går i hop med varann.När dom är så olika.
Det är vad jag alltid har trott att dom är.Och att jag ABSOLUT INTE är en person som har varit och kan bli medberoende.Eftersom jag är en människa som verkligen klarar av ensamhet och att vara själv.Jag har alltid trivts väldigt bra med att ha tid för mej själv.Det är snarare dom jag känner som varit mer att man ska träffas oftare än vad jag är med sånt.När jag har haft kille så har jag inte känt att man måste träffas varje dag.Och inte haft problem att han hittar på saker att göra med andra.Så när det gäller sånt här så har jag nog alltid varit väldigt självständig av mej.
I vuxen ålder så har en del psykologer,terapeuter som jag varit och pratat med från och till under livet.Och en del människor sagt till mej att jag nog är medberoende.En medberoendeperson.Men jag har aldrig tagit till mej det där och velat lyssna på det.Och inte heller tagit reda på vad det är egentligen.Vad medberoende är.
Men sen jag lånat böcker om medberoende och tagit mej tid att verkligen läsa om det.Fördjupat mej i om vad det är.Så har jag nu börjat förstå vad ett medberoende verkligen är.Och det stämmer in så otroligt sjukt bra TYVÄRR på mej!
När jag suttit och läst om det där så är det att som att läsa om mej själv.Och mycket saker faller på plats för mej nu.Som jag inte förstått förut varför jag har varit som jag har varit inom vissa situationer och i relationer med människor.Då det gäller kontakten med vänner,pojkvänner,killar osv som jag har träffat haft i livet.Varför jag har varit som jag va med min pappa då han och mamma flyttade ifrån varann. Jag var 13 år då men tog på mej saker som en vuxen människa.Vilket jag själv gjorde för min mamma har aldrig pressat mej till något och inte min pappa heller dom höll mej och min syster som utanför bråk osv.Men ändå så tog jag på mej att det var jag som skulle hjälpa min pappa,jag som skulle se till att han inte kände sej ensam när han flyttat.Jag tyckte så synd om han hela tiden och jag hade skuldkänslor.Att jag måste få han att ha det bra.Jag va så överdrivet lojal mot honom,försvarade han i allt.Ju mer han struntade i att försöka ha kontakt och sa han skulle ringa att vi skulle på bio osv men kom aldrig i bland.Han ljög och bröt löften mot mej ofta.Men desto mera kände jag det som mitt fel att det beror på mej att se till att vi träffas.Hade förståelse hela tiden mot han vad han än gjorde.Hur mycket han än svek mej.Det enda som jag hade i mitt huvud var att hur mår min pappa,hur kan jag göra det bra för han.
Sen när jag träffade min första riktiga kärlek.Han som jag blev tillsammans med.Flyttade i hop med,förlovade och skaffade barn med.Så fortsatte jag i lite samma mönster som jag gjort med min pappa.Fast min pappa var inte sån som drack.Men det gjorde den pojkvännen.Och under alla dessa år med han så kände jag det att det är mitt fel att han dricker.Och att han kan ju inte rå för att han dricker.Jag måste bli snällare göra mer för honom.Mitt eget mående och liv det la jag helt åt sidan.Det var totalt oviktigt för mej.Ju mer destruktivt det blev desto mera vart jag kvar i det.Att han var alkoholist det kunde jag aldrig ta till mej.När han började slå mej och bete sej hotfullt,när det kom in sånt i vårat förhållande.Så såg jag det också som min sak att fixa till det,att det beror på mej.Så jag började bli snällare och snällare,anpassa mej helt efter honom.Det gick så långt att jag till och med började tycka synd om honom att han måste slå mej och ha sönder saker i vår lägenhet.Fast jag inte visste vad jag gjort för fel mot han mer än att vara snäll och göra som han ville och ha det.Fast jag inte visste varför han var så arg mot mej ofta.Jag funderade många gånger på det men minns att jag bara tänkte då som svar att jag måste ha gjort nått fel.Jag sa till han många gånger då han var arg förlåt.Han sa alltid då saker i stil med,det är du som får mej att ha sönder saker och ge mej på dej.Jag undrade många gånger hur ska jag göra för att bli en bättre människa flickvän åt honom.
Jag hade inte tänkt skriva så mycket om sånt här nu.Men orden bara kom ur mej.
I livet kan man ha jobbiga minnen som inte varit så bra.Som det här var för mej.
Men tack och lov så har jag glada minnen av saker som hänt i mitt liv.Som jag har gjort.Dom gör mej glad att tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar